Bokrea i Balkanbutiken

sverigejuggarnajag_sjanson

Just nu bokrea på Sverige, juggarna och jag i Balkanbutiken.
Beställ idag och den skickas till dig nästföljande vardag.

Ge bort den till någon som är intresserad av Balkan.


Snövits blogg

Vi älskar Balkan!

Vi älskar Balkan!

Den här bloggen är mer eller mindre inaktiv och fokus är flyttat till Snövits blogg.

Det finns flera skäl till det. När jag började blogga 2013 kunde jag inte föreställa mig att migrations- och integrationsfrågan skulle bli så infekterad och polariserad som den blev i Sverige. Även om jag redan då såg att tonläget var förhöjt. Varje gång jag skrev något om invandring vägde jag mina ord noga. Ändå kändes det som att gå på ett minfält.

Så jag gav upp, finns ingenting roligt med självcensur.

Men det var inte den enda anledningen, den andra var att jag startade eget företag, Balkanbutiken, en e-butik på nätet. Den blev en naturlig övergång från boken.
Jag hoppas utveckla e-butiken och hitta samarbetspartners på Balkan.

Idag läste jag en artikel på BalkanInsight  om unga människor som inte ser någon framtid i Serbien och som har kommit på ett sätt att ta sig till USA utan den vanliga visa-byråkratin. Ungdomar som behövs i Serbien.

Det är nedslående läsning men peppar mig till att försöka hitta kreativa människor i hela Balkanregionen med entreprenöriell anda. Kanske de har en produkt som jag kan sälja i min e-butik och ge dem en skjuts framåt. Så att de inte ska behöva åka utomlands, de behövs i Serbien.

Min tanke är också att vi i Sverige, framför allt vi med rötter i Balkan ska vilja hjälpa genom att handla.


Åttatusen förlåt

Med anledning av tjugoårsdagen noterar jag en aning bedrövad att vi fortfarande har långt kvar till äkta försoning.

Jag har egentligen ingenting att säga mer än att lägga ut ett utdrag ur min bok, Sverige, juggarna och jag.
Kapitlet var färdigskrivet i juli 2003 men tankarna kring det fruktansvärda som hände fanns långt tidigare.

Kapitel 30
Juli, 2003

Jag kan knappt uttala det.

Men jag vet att jag måste.

Så jag ger mig ut, naken, ut på ett öppet hav. För stunden, tyst, lugnt, stort, kallt. Ruvande.

Hur kunde det ske. Hur kunde de. Hur kunde åttatusen, eller åttatusenetthundrasju eller mellan sju- och åttatusen och vi vet inte ens exakt hur många och bara det är förfärligt.

Hur kunde vi låta dem bli dödade.

Jag måste uttala det. Måste stå för att jag vet. Erkänna. Att jag inte blundar, inte låtsas. Jag känner mig illa till mods, fryser, havet börjar gunga, röra sig oroligt. Jag har ingen kompass, jag kan inte navigera. Helt ensam står jag, är rädd. Jag ska med vidöppna inre ögon, med ett rött bultande hjärta, ska jag. Känna. Jag måste börja med att uttala ordet. Det ordet kommer att följas av det andra ordet. Det viktigaste ordet. Det finns bara ett ord egentligen. Och det är Det Viktiga Ordet.

Ett ord.

Och jag tänker uttala det, jag tänker skrika ut det, jag har dröjt alldeles för länge. Jag har låtit mig luras av historiska kompasser, av jämförelsekompasser, av förnekelsekompasser. Hela tiden har jag vetat att min inre kompass har sagt nej. För den har inte låtit sig luras.

 Tusentals män. Män i sina bästa år. Unga pojkar. Släckta. För alltid. De stod där, uppradade, i händerna på andra män. Som bestämde över deras liv. Hur kunde de ta sig den rätten? Vem gav dem den rätten?

Så förnedrade.

Så förnedrande.

Och nu står jag här. Mitt ute på havet. Ensam. Det börjar blåsa upp. En storm är på väg. Vågorna blir stora, sköljer över mig, försöker få ner mig under vattenytan så att jag ska sluta andas. Men jag står upp, låter mig inte kuvas. Jag måste stå upp. Jag måste stå upp och se odjuret i ögonen.

Vi måste se vad skyldiga har gjort och vi måste ställa dem till svars. Det finns inga genvägar. Vi måste.

 Srebrenica.

Ordet kommer ut och anfaller mig, hugger mot mig, ger mig kramper i magen. Jag vill kräkas.

Srebrenica.

Jag tänker på den dödsångest som männen och pojkarna måste ha känt. När de förstod. Jag tänker på männen som dödade. Hur kan de leva. Efteråt. Jag tänker på. Direkt efteråt. Hur var det. Att se döda män och pojkar ligga överallt. Hur var det.

 Förlåt.

Jag skriker rätt ut. FÖRLÅT.

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Åttatusen gånger vill jag säga förlåt.

ÅTTATUSEN FÖRLÅT.

Ensam ute på havet, det skummande havet som vill ta ner mig. Tysta mig. Jag begär inte att någon ska förlåta mig. Men jag vill be om förlåtelse. Förlåt skriker jag, förlåt. Jag vrålar, havet ryter tillbaka, sliter i mig.

Ingen hör mig.

Jag undrar. När det ska ta slut.


Även kyrkogårdar äro olika

katarina_kyrkogard

Jag är inte religiös och har aldrig varit det förutom under en kort period i barndomen.
Men jag tycker mycket om att sitta på kyrkogårdar. I tystnad bland minnesstenar.

Det är tisdag förmiddag och jag hör glada barn leka på skolgården mittemot. Imorgon kommer skolan att vara lika tyst efter att den blomstertid nu kommer har ebbat ut.

Jag blickar ut över kyrkogården och konstaterar krasst att det är bra mycket luftigare mellan kyrkogravarna i Stockholm än i Belgrad.
Inte konstigt, det ena landet har inte varit i krig sedan fornstora dar, det andra har ännu inte räknat klart alla dödsoffer från ett krig som tog slut alldeles nyss.

En mager kvinna vattnar en grav, sätter liljekonvaljer. Torkar av stenen.

Det är 16 grader varmt. Men tack vare en svart T-shirt, en svart tjock långärmad tröja och en svart sommarjacka kan jag inbilla mig att jag sitter vid mormors och morfars grav i obarmhärtig trettiogradig hetta. Tills solen går i moln.

Kommer att tänka på en kyrkogård i Zemun, inte långt ifrån mormors och morfars hus. Där ligger judar, muslimer och kristna bredvid varandra, påfallande trångbodda jämfört med de döda här på Katarina kyrkogård.
Jag undrar vad de skulle ha att säga om dagens situation i världen? Vad håller ni på med? Vad ska det tjäna till? Eller skulle de vara lika förundrade och frågande som jag? Själv har jag inga svar, inte ens frågor. Bara oförmåga att ta in, att ens försöka förstå.

Återgår till livet, blickar ut en sista gång över kyrkogården och det hugger till i hjärtat. Saknaden av både mina döda och mina levande. Människor jag har älskat och älskar.


Musaka od kiselog kupusa

En himmelskt god surkålspudding har jag äntligen lärt mig att göra av världens bästa mamma.

mamaija
Recept hittar du på Snövits blogg.
Håll tillgodo!
🙂


Förlåtelse försoning vänskap fred

Jag skulle ha skrivit två blogginlägg med koppling till forna Jugoslavien i höstas, ett i september ett i oktober, då de var aktuella. Det blev inte så, av flera anledningar. Bland annat för att jag märkte ett visst inre motstånd. Obehagliga känslor som virvlade runt inom mig, igen. Känslor jag inte ville ha.

Jag vill vända blad, gå vidare. Vill att allt ska bli bra. Som det var innan krigen.
Jag vet att alla inte håller med om att allt var bra innan krigen, att det beror på vem du frågar. Jag talar enbart för mig själv.

Det ena inlägget handlar om Vilda Aganović, som kom hit som flykting från Bosnien, med sina föräldrar.
Det andra om Per Lennartsson som varit FN-soldat i Bosnien.
Båda berättelserna från 90-talet. Jag ska inte orda så mycket om dem, inslagen som jag har länkat till, får tala för sig själva.

Med bultande hjärta lyssnade jag på Vilda i radioinslaget Vi fick tio minuter på oss. Skulle det komma något om serberna, skulle jag får höra svepande generaliseringar?
Men nej, inte alls, utan en sorglig berättelse om en familj som fick lämna allt, om en liten flicka som inte hade bett om att hela hennes värld skulle vändas upp och ner. Tack Vilda för att du delar med dig.

När jag träffade Per berättade han bland annat om hur spänd och hotfull situationen var mellan FN-soldater och kroatiska och bosnienserbiska soldater vid de olika skiljelinjerna.
Om att en del civila välkomnade dem och att andra var fientliga.
Per skickade Första svenska bosnienbataljonen till mig.
Tack Per för att du ville träffa mig och dela med dig.

Era berättelser skapar starka och motstridiga känslor inom mig, uppvuxen i Sverige och varandes svensk. Samtidigt, mina rötter i den jugoslaviska myllan.
Men jag vill lyssna. Berättelserna är viktiga. Det finns fler berättelser där ute. Viktiga för framtiden att bevara, viktiga för försoningsprocessen.

Detta är en del av mitt lands historia som är ytterst plågsam. Vilda, Per och jag är sammanlänkade för alltid i något jag önskar aldrig hade hänt.

I min egen bok är det viktigaste budskapet att alla vi från forna Jugoslavien ska se varandra, vad vi gjort mot varandra, be om förlåtelse och försonas.
Enligt mig är försoning enda vägen mot läkande.

I flera år har jag tänkt på hur jag ska förvalta detta? Jag vill att alla de som bor kvar i de nya länderna ska ha det bra och få utvecklas. Kan vi som bor i Sverige göra något?

Har en idé och börjar i liten skala.

På återhörande i ett annat sammanhang, snart.
Snežana


Julkampanj – Sverige, juggarna och jag

annons_julkampanj_131224

Köp min bok i julklapp – nu 150 kr fram till julafton
Ge den till någon som älskar Balkan. Hela Balkan. Som älskar alla människorna på Balkan. Ge den till dig själv.
Köp den här.

Vad handlar den om?
Sverige, juggarna och jag är en berättelse om en flicka som flyttar till Sverige 1966 och växer upp som juggo-svenska.
Det är en berättelse om hur det känns att sitta på avstånd och se sitt hemland gå sönder.
En berättelse om revidering av identitet kopplad till ursprung.
En berättelse om starka känslor som skapas inuti kroppen och i sinnet av att tillhöra en folkgrupp som blir demoniserad.
En berättelse om acceptans och förhoppning om förlåtelse och försoning.


%d bloggare gillar detta: