Förra gången jag åkte till Belgrad i september var när min älskade mormor skulle begravas.
Den här gången är det betydligt trevligare anledning. Jag går i funderingar att starta företag. Ska åka till Belgrad och rekognosera, har längtat efter detta i minst två år.
Nu så.
Hur ska det gå för Sverige? Efterdyningarna har inte lagt sig och jag kan i nuläget inte se hur vi ska få en handlingskraftig regering.
Tippade mellan 15 och 20 procent för SD och blev lättad över att de ”bara” fick 12, 9.
Det är bara en sak som gäller nu.
Att politiker slutar att prata känslosamt om integration och börjar jobba med åtgärder istället. På riktigt.
Annars växer SD och bli ännu större 2018. (Eller gör de bort sig under kommande fyra år, det är också ett troligt scenario.)
Ett hjärta av muskler och pulserande blod. Kan ändå vara som av sten.
Blev positivt överraskad av vår statsminister igår. Han var rak och ärlig. Jag älskar tydlighet och uppriktighet.
Fredrik bad oss ha tålamod och att öppna våra hjärtan. Det hedrar honom och jag vill mer än gärna öppna mitt hjärta.
I utbyte vill jag ha både vision och konkret plan.
Och Fredrik, om visionen är att det gick då, det ska gå nu och den konkreta planen är att pengarna är slut, ha tålamod, jamen då räcker det inte för mig.
Bättre kan du! Kom igen nu och var en riktig stridshingst!
Vad sa han då?
Två saker.
Han jämförde flyktingströmmar.
Han sa att pengarna är slut.
Fredrik Reinfeldt jämförde 90-talets flyktingström till Sverige, med dagens. Sa att det gick då och det kommer att gå idag. Att få människor som flyr att lära sig svenska och starta ett nytt liv i Sverige. Att komma in i samhället, bli en del av Sverige och att hjälpa till att bygga det nya Sverige. Han syftade på människorna som flydde från Balkan-krigen, från framför allt Bosnien men även andra delar av forna Jugoslavien.
Att komma hit från Balkan och hjälpa till att bygga Sverige gick faktiskt redan på 60-talet. Fast då av helt andra skäl, vi kom hit som arbetskraftsinvandrare, vi assimilerades på nolltid. Det var inte konstigt, jobben hängde som klasar i övermogna svenska äppelträd. Vi kommer ihåg de goda rekordåren och nog hjälpte vi till alltid, att bygga Sverige.
Kan 60- och 90-talet appliceras på dagens Sverige?
Nej, inte om du frågar mig. Även om jag genast blev förälskad i uttrycket ”Humanitär stormakt”, det är precis det som är mitt Sverige, alltid i framkant.
❤
Åter då till Fredriks jämförelse som jag tycker haltar betydligt.
Det är lättare att anpassa sig till ett land som värderingsmässigt och kulturellt inte skiljer sig så mycket från ditt eget.
Men betydligt svårare när du kommer från länder med starka religiösa och patriarkala strukturer. Jag vet att det inte gäller alla som flyr, jag menar inte att generalisera men jag är av den bestämda uppfattningen att det är svårare.
Det räcker för mig att tänka mig in i hur det skulle vara för mig att anpassa mig efter religiösa regler i ett religiöst präglat land. Svårt, för att inte säga omöjligt, sekulär som jag är.
Sverige är ett av världens mest sekulariserade, jämlika och sexualliberala land.
I Sverige idag haglar kulturkrockarna men ingen politiker vill låtsas om dem eller har en plan för hur vi ska hantera dem. Utanförskapsområden växer, blir till permanenta parallellsamhällen. Det gagnar absolut ingen i vårt land, förutom möjligtvis religiösa patriarker.
Och sverigedemokrater.
Sverigedemokraterna livnär sig på och växer i takt med flyktingströmmarna.
De försöker slå ut pensionärer mot flyktingar, svenska ungdomar mot invandrarbarn och de är ta mig tusan på väg att lyckas väl.
Vilket leder över från det ena till det andra Fredrik sa.
Att det inte finns några pengar till reformer. Han vädjar, det blir några tuffa år men sen blir det bättre.
Jag läser dagligen om hur företag tjänar grova pengar på asylpolitiken. Samtidigt som det inte finns tillräckligt med bostäder, inte tillräckligt med jobb. Har själv provsmakat arbetslöshetens bittra kaka.
Sjukvård, skola, äldreomsorg går på knäna.
Återigen, igen plan, ingen vision. Bara ett kort konstaterande att pengarna är slut.
Det duger inte Fredrik! Har du gett upp?
Jag befarar att du Fredrik gav bort en hel del röster till sverigedemokraterna med din ärlighet igår.
För att du inte har en plan för hur vi ska hantera integrationsfrågorna. Och en vision för hur vi ska bygga det här landet, tillsammans.
Jag befarar politiskt kaos i Sverige 2014.
Järnvägsspår i Strömsnäsbruk
För några veckor sen skrev jag att dubbel kulturtillhörighet ibland kan spela mig ett spratt. Hörde då för första gången uttrycket bikulturell. Ett roligt ord som fick mig att än en gång reflektera över fenomenet.
Tycker själv att jag i allra högsta grad kvalificerar mig som bikulturell.
Född i Belgrad, Jugoslavien.
Uppvuxen i ett litet brukssamhälle, Strömsnäsbruk i Småland, Sverige.
Numera från Belgrad, Serbien.
Har släkt i Serbien, Makedonien, Bosnien, Kroatien, Tyskland, Kanada, USA
Bor i Stockholm, Sverige.
Sommarlov mellan 1967 – 1989 tillbringades i Belgrad.
Har med andra ord alltid pendlat kulturellt mellan stads- och landsbygd och mellan länder.
Med två modersmål, serbiska och svenska har jag också två kroppsspråk. Dem använder jag per automatik, beroende på vilket språk jag pratar för tillfället. Det i sin tur är kopplat till vilket land jag vistas i.
Jag bär med mig olika landskoder och då pratar jag inte om den som sitter på nummerplåten på en bil, utan de som sitter i min kropp. De osynliga koder vi alla bär på och är uppvuxna med.
Den här gången kom jag fram till att det är en styrka att vara bikulturell.
Jag kan ju växla spår hur lätt som helst i olika situationer och använda det serbiska kommunikationssättet i den svenska kulturen.
Låt mig ge er ett konkret exempel.
En berusad man, troligtvis uteliggare, trillar ihop i tunnelbanevagnen, precis vid dörrarna. Det är rusningstrafik och tåget närmar sig T-Centralen.
Ingen gör något.
Jag reser mig och går fram till mannen, börjar dra i honom och skriker samtidigt till samtliga i vagnen, ”Men hjälp till då för h-e. Stå inte bara där! Ska ni trampa på honom när tåget stannar?”
Vi var tre stycken som reste den omtumlade mannen på två sekunder.
Bra va! 🙂
Just nu har vi en vildvuxen och vacker häck utanför vårt hus på landet.
Den påminner mig om att jag alltid har älskat det vildvuxna, snåriga, komplicerade. Som inte låter sig tämjas och tillrättaläggas. Som inte ängsligt frågar sig hur alla andra gör för att kunna göra ”rätt” och följa strömmen.
På grund av min bakgrund har jag med lätthet identifierat mig med det annorlunda och likt en yvig vildblomma har jag stått lite lagom utanför, så långt ifrån det perfekta man kan komma.
Det har fått konsekvenser i mitt liv, konsekvenser som jag inte alla gånger har förstått till fullo, inte förmått sätta i sammanhang.
Inatt fick jag en påminnelse från en ung kvinna. Hon skrev och berättade att kapitel 17 i min bok Sverige, juggarna och jag hade fått henne att både skratta, gråta, bli arg och komma ihåg egna minnen, allt på en och samma gång. Rört upp en massa känslor.
Jag var tvungen att ta fram boken och läsa om kapitlet, för att försöka förstå och möta henne.
Då hittade jag följande två meningar:
”För blek och konflikträdd för att vara jugoslaviska. För färgstark och passionerad för att vara svenska.”
I hela mitt liv har jag känt ett utanförskap, till viss del självvalt. Dovt molande och svårdefinierbart. Detta utanförskap har fått mig att känna mig fel, fått mig att tro att jag har känt fel saker vid fel tillfällen. Fått mig att känna mig konstig.
Svenskar som har tyckt att jag har varit gapig, provokativ, onödigt högljudd. Som ängsligt har frågat mig varför jag låter så arg när jag i själva verket har varit engagerad. Jag har varit exalterad och på. Men ack vad jag har brustit i att förmedla mitt engagemang på ett svenskt sätt. Lugnt och sakligt, det jugoslaviska sättet tog över.
Pang. Konstig.
Samtidigt som jugoslaver har tyckt att jag har varit tystlåten, återhållsam, kontrollerad. Som, med viss irritation, har bett mig tala ur skägget och inte vara så mesig och diplomatisk, utan istället säga vad jag verkligen tycker. När det i själva verket har varit precis vad jag gjort. Men jag har inte varit lika tvärsäker som de, utan tyckt både å ena och å andra sidan. Där jag har brustit i att förmedla mina åsikter på ett rakt och tydligt sätt, för det svenska sättet tog över.
Pang. Konstig igen.
Så mina vänner, ska jag försöka passa in bättre eller bara vara mig själv?
Jag tror ni vet svaret. Jag fortsätter att vara vildvuxen.
En dag som denna tager jag mig en stadig småländsk snaps och njuter av färska jordgubbar och rå lök.
Firar nationaldagen på mitt sätt.
I dessa tider är det många som klagar och gnäller på Sverige.
Sverige är polariserat i två högljudda grupper. Sverige har tagit in för många invandrare, vrålar rasisterna och ställer pensionärer mot flyktingar i sin propaganda.
Svenskar är alla rasister innerst inne, gapar antirasisterna och i Sverige kan till och med blomsterkransar i håret uppfattas som rasistiska symboler.
En dag som denna vill jag visa min uppskattning för Sverige och tillägga följande:
I Sverige får alla barn, oavsett kön, gå i skolan. I Sverige kan du ta studielån och läsa på högskola oavsett om du är fattig eller rik.
I Sverige kan du få läkarvård utan att behöva muta någon landstingspolitiker. I Sverige behöver du inte enbart förlita dig till släkten.
I Sverige behöver du inte tillhöra någon särskild religion, du kan till och med vara öppet sekulär.
I Sverige är det förbjudet att slå sina barn. I Sverige är det förbjudet att vanvårda sina djur.
I Sverige tillämpas inte dödsstraff. I Sverige är det inte förbjudet att vara homosexuell.
I Sverige har du möjlighet att adoptera oavsett sexuell läggning eller civilstånd. I Sverige har kvinnor rätt till att göra abort.
Självklarheter, eller hur?
Inte många länder i världen är så öppet toleranta i sin lagstiftning.
Så sluta göra Sverige till något som Sverige inte är. Jag vet Sverige är inte bäst i klassen men säg mig ett land som är det. De finns inte.
Njut så sillen och nubben. Eller šljivovican med ćevapčići. Njut ett stycke musik eller en stunds avskildhet i bön.
Eller låt bli. Gör som du vill. Gör något helt annat. För att du kan. För att du får. I Sverige.
Och skål ta mig fan, som Jacob Dahlin skulle ha sagt. 🙂
I veckan är det dags för Eurovision Song Contest.
Tre härliga glitterdagar stundar.
Äntligen!
❤
Att spekulera i vilket land som kommer att vinna. Att lyssna på de stundom bittra, hånfulla, och självgoda besserwissrarna till kommentatorer.
Jag älskar det!
Jag älskar artisterna, alltifrån de högtravande till pajasarna och provokatörerna. Mest av allt njuter jag av alla upprörda känslor, alla plagiatanklagelser, alla vrålande ”det är uppgjort”-kommentarer.
Showbiz-glitter-och-glamor-Europa visar upp sig från sin vansinnigt underhållande sida.
Många favoriter har jag haft genom åren och självklart är jag partisk, är inte du? 🙂
Här är min fem i topp lista i modern ESC-historia:
❤
I år håller jag på Montenegro och Sverige, balladsucker som jag är!
Jag bloggar om identitet, migration och integration. Intentionen är att spegla det som är bra med integration.
Med integration menar jag mixen som uppstår när man kommer från ett land och delar med sig av en del av sin kulturella identitet, samtidigt som man tar till sig en del av kulturen i det nya landet. Det jag har bloggat om hittills är platser, mat, musik, språket, olika högtider och böcker.
Naturligtvis har en del haft kopplingar till min bok, Sverige, juggarna och jag.
Om man googlar på begreppet integration kan man läsa följande på Wikipedia: Integration och Integration (samhälle).
Om vi nu håller oss till Wikipedias definition måste jag erkänna att jag tycker det som står under Integration (samhälle) är luddigt skrivet och svårt att förstå:
”I svensk politik och debatt används ordet ofta för att beteckna den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär. Begreppet står i kontrast till assimilering som betyder fullständig anpassning till majoritetens kultur.”
Vad betyder process och vad betyder förändring? Assimilering? Majoritetens kultur? Den gruppen av invandrare som jag tillhör, som kom hit på 60-talet, brukar man prata om som assimilerade. Att vi tog seden när vi kom hit. Men riktigt så enkelt är det inte enligt mig. Jag tycker nog att vi både tog till oss seder i Sverige men naturligtvis behöll många från vårt gamla land. Det vore väl konstigt annars?
Vad är majoritetens kultur i det är fallet? Förutom mat, musik, högtider, språk? Det är sånt här som jag tycker är oerhört svårt att sätta fingret på. Kulturella skillnader som värderingar, kroppsspråk, beteenden, egenskaper. Finns de överhuvudtaget? Kan det verkligen finnas kollektiva egenskaper? På grund av dessa i mina ögon svårigheter har jag, än så länge, stannat vid att enbart diskutera mat, musik, platser.
Om jag ska försöka mig på ett resonemang.
Några slags skillnader finns nog. Människor uppvuxna i ett annat land som kommer hit är påverkade av sitt lands statsskick, sin skolgång, sin status i samhället, sin religion och statens förhållande till religionen. Men räcker det för att vi ska utgå utifrån kollektiva svepande generaliseringar om att serber är si. Svenskar däremot är så. Som en del debattörer gärna vill göra.
Jag tycker inte det.
Vi som har kommit till Sverige, vare sig vi är arbetskraftsinvandrare eller flyktingar är för det första individer. Unika varelser som bär på vår unika historia. Och vi blir påverkade när vi byter miljö, flyttar eller flyr hit, särskilt vi som kommer hit som små barn.
Så jag vill påstå att vi med tiden blir både assimilerade och integrerade. Vi tar och vi ger. Blir assimigrerade.
När det gäller integrationsdiskussionen i Sverige generellt tycker jag att den är oerhört polariserande och med väldigt högt tonläge. Sen ogillar jag starkt när människor försöker vinna debatter och få gehör för sina åsikter genom att gapa och skrika, särskilt på Twitter. Antingen är vi vänner eller så är vi fiender.
Eller när människor hånar, hotar och spyr ur sig diverse okvädingsord. För att tysta motståndare.
Ser inte det konstruktiva i det eller hur det skulle föra diskussionen framåt.
Twitter är förvisso en ankdamm, men jag är rädd för att hela den politiska debatten ska bli sådan. Nu under supervalåret 2014.
Och jag vägrar att bli kategoriserad.
Är varken vänster eller höger. Ibland vänster, ibland höger.
Varken liberal eller socialkonservativ. Ibland liberal men ALDRIG socialkonservativ.
Vet inte vilket parti jag kommer att rösta på. Vet bara vilka jag inte kommer att rösta på.
Nej. Jag är inte sugen. Har inte bestämt mig om jag ska ge min in i integrationsdebatten.
Säger som min mamma alltid säger.
Vi får se.
För mig handlar kultur om att blanda. Inte så konstigt med tanke på min bakgrund. Mitt i alltihopa lägger jag in något eget, något snövitskt.
Så är det till exempel med mina köttbullar. De flesta av ingredienserna är svenska men med en stor dos av serbiska dito. Dessutom med en hemlig krydda som gör mina sverbiska köttbullar unika.
Idag är det julafton i Serbien, där firas den ortodoxa julen enligt den julianska kalendern. Imorgon på den serbiska julen ska en fyrtio dagars fasta avslutas och man får börja äta kött igen. Jag vet inte hur många som faktiskt fastar men förr var det säkert fler än idag.
Många serber i Sverige firar den också.
God Jul till alla er!
Vi som inte är födda i Sverige tar med oss våra traditioner hit. Det är inget märkvärdigt alls, det är mänskligt. Så småningom tar vi till oss nya. Och själva blandningen blir något unikt. Som mina köttbullar.
Idag hade dottern och jag ett ärende till Kungsholmen. Vi åker blå linjen till Rådhuset och kliver av i riktning mot Polishuset. En man, cirka trettio år, kliver också av och jag hör honom, på bruten men artig svenska fråga en annan man om vägen till Polishuset.
Han står bakom mig hela vägen upp i rulltrappan och följer efter oss ut på gatuplan.
Mannen går förbi oss och jag noterar att han går åt fel håll. Plötsligt stannar han till och ser sig tafatt omkring. Hans kroppsspråk röjer att han är vilse.
Han flackar med blicken åt olika håll.
– Hej, säger jag och fixerar honom med blicken på typisk tydlig serbisk manér. Du ska åt andra hållet. (Förlåt Landsguiden, jag kunde inte låta bli)
Jag gör en gest som påminner om när man liftar, jag pekar med tummen åt andra hållet.
Han lyser upp och blir glad.
– Tack!
Och nu växlar jag och blir svensk, börjar förklara att jag hörde hur han frågade efter vägen till Polishuset.
– Jag förstod det säger han.
Vi ler mot varandra och nickar hejdå.
Min dotter är stum.
-Alltså mamma, sådär skulle aldrig en svensk göra!
– Jo, vet du vad, älskade unge. Det skulle en svensk visst det. Jag gjorde det precis. 😀
 | Aida om Åttatusen förlåt |
 | Snövit Snežana Janso… om Åttatusen förlåt |
| Aida om Åttatusen förlåt |
| Snövit Snežana Janso… om Åttatusen förlåt |
| Aida om Åttatusen förlåt |
Sverige, juggarna och jag 