När jag var liten och växte upp i Sverige firade jag den jugoslaviska nationaldagen. Eftersom jag fick hemspråksundervisning firades nationaldagen med en avslutningsdag i skolans matsal där vi elever sjöng kampsånger från andra världskriget, reciterade dikter och dansade folkdans inför våra stolta föräldrar. Inte ett öga var torrt i publiken.
Däremot var det ingen som firade den svenska nationaldagen under min uppväxt på 60-, 70- och 80-talet. Jag minns att jag tyckte det var konstigt.
Det jag inte tänkte på som liten flicka var att istället för nationaldag firade svenskarna midsommar. Min familj firade inte midsommar, det enda jag längtade efter när skolavslutningen var över, var dagen då vi skulle bila ner till Belgrad.
Först som tjugoåring började jag fira och har tagit till mig traditionen som vilken svensk som helst. Mina barn är självklart uppvuxna med de små grodorna. Det som jag personligen tycker är bra med midsommar är att högtiden inkluderar även alla oss som inte har fått sill och nubbe med modersmjölken.
Att tycka att midsommarafton är den ”riktiga” nationaldagen, inte den 6 juni är att slå in öppna dörrar, jag vet. Det är heller inte särskilt kontroversiellt.
Sverige och svenskarna som inte har krigat och behövt försvara sitt territorium i över tvåhundra år och således inte har någon självständighetsdag från andra världskriget att plocka fram, kan då välja att fira Gustav Vasas kröning 1523, eller att landet fick en ny regeringsform 1809.
Eftersom detta är så otroligt länge sen har i varje fall jag ingen som helst känsla för varken Gustav Vasa eller regeringsformen.
Så nationaldagen gör gemene man lite till vad hen vill, det är ju för all del trevligt med en ledig dag.
En del muttrar fortfarande över att det var bättre med pingst som röd dag för då fick vi ledigt två dagar ibland, beroende på vilken veckodag pingsten inföll. Andra har börjat ifrågasätta nationalstatens existens och drömmer om öppna gränser och en enda stor gemenskap i världen.
Nåväl, oavsett hur vi firar den 6 juni, infinner sig den naturliga nationella samhörigheten först två veckor senare, till midsommar. Och det är då vi, förvisso inofficiellt, firar nationaldag. Det är då vi känner förväntan och glädje, skickar gratulationer till varandra och önskar varandra en glad midsommarhelg. Det har vi gjort i hundratals år på de skandinaviska breddgraderna.
Vad är det då vi firar? Vad är det som är så speciellt?
Vi firar sommarsolståndet, det vackra ljuset, när dag och natt blir till ett.
Vi firar solens intåg och känner stark gemenskap i glädjen över att äntligen vara befriade från vintermörkret.
Först har vi långa intellektuella avhandlingar om hur vädret kommer att bli just midsommarafton. I veckor i förväg. Vi vill ha det perfekta vädret, det får inte regna, det får inte vara för varmt, det får inte vara för kallt, det får inte blåsa för mycket, det får inte blåsa för lite. Vi vill ha det som vi älskar allra mest, vi vill ha lagom bra väder. När vi så accepterat domen firar vi med stort hjärta, hur vädret än blir.
Vi reser midsommarstång, plockar ängsblommor och binder fina blomsterkransar. En del skrockfulla plockar sju sorters blomster och lägger under huvudkudden och hoppas drömma om sin tillkommande. Vi sköljer ner potäter och sill med brännvin. Sjunger snapsvisor. Äter vår jordgubbstårta. Vi dansar rusiga och glada in den förföriska och trolska midsommarnatten.
Var hälsad du sköna sommar!
PS. Vi hade sol på midsommarafton och vi har sol idag, här i Närke. Min svenske man tycker att vädret är lagom och bra. Jag som sydlänning tycker att det är aningen för kallt. Ha en fortsatt trevlig midsommar!
🙂
Sverige, juggarna och jag 