Månadsarkiv: april 2014

Sammankopplade

140427_berattelservihangerihop

Jag efterlyser berättelser.
Länge har jag funderat på att skriva en antologi med utgångspunkt i Jugoslaviens sönderfall. Motbilder mitt i det fasansfulla krigen. Motbilder som visar upp det mänskliga mitt i allt det omänskliga.

Vill du dela med dig?
Kanske bär du på en berättelse som vill ut, kanske känner du någon som vill dela sin?

Temat är längtan efter försoning
Någonstans bär jag på en förhoppning om att vi ska leva sida vid sida i sämja, kunna förlåta varandra, försonas och skymta en bättre framtid, lämna över ett frö av spirande förhoppning till våra barn och barnbarn.
Vi hänger ihop och vi är sammankopplade. Jag hoppas att vi kan det.

Du når mig
Om du vill dela med dig kan du inboxa mig på facebooksidan Sverige, juggarna och jag eller maila till mig på snovit.janson@gmail.com.

Du får vara anonym med din berättelse, du får vara öppen. Du bestämmer. Om du vill tipsa om någon du känner får du gärna prata med din vän först, så att det är okej att jag kontaktar vederbörande.

Jag är oerhört tacksam mot dem som vill hjälpa mig att hitta berättelserna och människorna bakom.
Jag vet att de finns.

 


Skrivprocessen Sverige, juggarna och jag

140422_skrivprocess_1

När bilden på flaggorna togs i januari 2013, som ett första embryo till bokomslag, var manuset för länge sedan färdigskrivet.

Världsbokdagen 2014
Den 23 april varje år firas Världsbokdagen, instiftad av Unesco för att bland annat främja läsning och uppmärksamma vikten av yttrande- och tryckfrihet.
Dagen till ära vill jag bidra med att berätta om hur min debutbok, Sverige, juggarna och jag blev till.

Kanske kan jag inspirera någon till att slutföra sitt bokprojekt? Eller att ge ut sin redan färdiga bok på eget förlag?

Bakgrund till Sverige, juggarna och jag
1991, när Jugoslavien tog steget mot upplösning, började per automatik även min självbild att långsamt krackelera. Min självklara identitet som juggo-svenska bleknade i takt med det gamla landets fragmentering.
Att tillhöra den så småningom demoniserade sidan, serberna, var svårt. På gränsen till outhärdligt.

Från partisanhjälte till etnisk rensare
Trött på den stereotypa bilden av krigshungriga serber med storhetsvansinne ville jag berätta om mina sommarlov i Belgrad. Om min pappa som slet i en småländsk pappersfabrik i trettionio år och var så långt från Jens Lapidus garderobsmaffioser som man kunde komma. Brann av iver att få berätta att jag aldrig någonsin varit nationalistisk, att jag led med alla i mitt före detta födelseland.
Jag ville också berätta om en diffus känsla av förlust, att människor jag hade känt tillhörighet med i hela mitt liv, nu, på något olustigt sätt, blivit mina fiender.

Skrivarakademin
2004 bestämde jag mig för att gå på Skrivarakademin. Jag la upp en enkel och i mitt tycke genial strategi, nämligen att gå kvällskurs efter kvällskurs tills manuset var skrivet. Det tog mig fem terminer totalt. Grundkurs, fortsättningskurs och tre terminer på Författarskolan.
Till varje kurstillfälle fick vi kursdeltagare ha med oss max tolv sidor text. Det hade jag och så växte min text fram. Det här sättet att skriva fram en roman passar sådana som gillar deadlines.

Jag jobbade heltid och hade två barn i skolåldern. Om inte min man hade tagit huvudansvaret för familjen hade det inte blivit någon bok.

Vila
Efter två och ett halvt år var råmanuset klart. Det fick då en välbehövlig vila i ett halvår, jag var rejält trött på texten och behövde själv en paus.

Manusbearbetning
Innan jag skulle skicka mitt manus till förlag ville jag ha ett lektörsutlåtande. Det var naturligt att fråga Erik Grundström som var min handledare på Författarskolan. Jag gjorde en del nödvändiga ändringar på hans inrådan.

Välja förlag
Det var dags. Med förväntansfullt pirr i magen skickade jag manuset till alla stora förlag och till en del mindre, men relevanta förlag.
Jag blev refuserad av samtliga. Det tog några år, eftersom jag inte skickade manuset till alla samtidigt.
Flera förlag skrev att det var ett ytterst välskrivet manus, att om jag skrev ett nytt skulle jag absolut skicka in det till dem. Andra att de tyvärr inte hade möjligheter att ge ut mer än två, tre titlar per år på grund av tuffa tider.
På Bonniers fick jag tipset att höra av mig till Liv i Sverige, en ideell förening vars syfte är att främja självbiografiska berättelser.

Det skulle visa sig vara ett bra tips.
Efter refuseringarna var jag ytterst modfälld, hade sjunkit djupt i Jante-träsket. Vem trodde jag att jag var?

Liv i Sverige
Föreningen Liv i Sverige tog gärna emot mitt manus och tre lektörsutlåtanden senare var min bok en LiS-bok. Jag har mycket att tacka  Ingrid Sjökvist, Berit Skogsberg och Elisabet Peterzén för. De satte en del prepositioner på plats och hittade småfel. De tyckte också att min mamma rökte och svor en aning för mycket. Framför allt fick de mig att åter känna tilltro till mitt manus.

Publit.se
Jag fick förslag på nya förlag och fint rekommendationsbrev från Liv i Sverige men speciella omständigheter i mitt liv just då gjorde att jag slutligen bestämde mig för att ge ut boken själv.
Jag skickade manus och omslag till Publit.se och gav ut boken som en POD-bok.
Boken går att köpa via Adlibris, Bokus och via min facebook-sida Sverige, juggarna och jag och den finns att låna på bibliotek.
Jag kan varmt rekommendera Publit.se.

Tio år
Det tog tio år, från tanke till färdig bok, inklusive oräkneliga omskrivningar, layout, bokomslag och inte minst, funderingar kring boktitel.
Det som drog ut mest på tiden var refuseringsperioden. Idag hade jag absolut inte skickat manuset till ett förlag i taget. Ska jag försöka mig på att ge ett råd så är det att man ska skicka sitt manus till flera förlag samtidigt och vara öppen med det.

140422_skrivprocess_2

Slutligen. Det var värt varenda sekund.
6 juni 2013, på självaste nationaldagen hade jag så en liten releasefest.

Efter den trevliga tillställningen återstod bara marknadsföring och försäljning. Det går att marknadsföra sig via sociala medier och det underlättar om du har koll på din målgrupp. Det gäller i alla fall för mig som har skrivit en bok i ett smalt ämne. 🙂


Lästips till påsken

glad_pask_sverigejuggarnajag

Önskar er alla en härlig påsk med mycket kärlek, glädje, samvaro och god mat.

Vill även passa på och flagga för en tävling som är på ingång.

Håll utkik!


Moj svijet

mojsvijet

Den inledande scenen i denna video kastar mig tillbaka till sommarloven på 70-talet. Jag identifierar mig med flickan rakt av. Blir barnsligt lycklig.

Moj svijet är melodin ska representera Montenegro i ESC 2014. Mitt hjärta har den redan vunnit, svag som jag är för våra balkanballader.

Duvans dova kuttrande alldeles i början av sången känner jag av fysiskt i bröstet, tårarna stiger. Minnen av lata solvarma eftermiddagar kommer för mig.

Den här sången gör mig yugostalgisk, det kan jag inte förneka.

Videon är snygg och har du aldrig varit i Montenegro har jag bara en sak att säga. Vad väntar du på?

Moj svijet betyder min värld och texten är en typisk kärleksballad. Älskar den.


När lyckan är nära

Dagen till ära.

Sverige, juggarna och jag

Jag var förmodligen den första som ringde till Södra teatern. Kastade mig över telefonen och väste upphetsat att jag ville ha tre biljetter, de bästa platserna som gick att uppbåda. Och fick biljetter längst fram.  I mitten. De absolut bästa. Wow, vilken lycka. Killen i andra ändan av luren smålog antagligen, det var ju varken Lady Gaga eller Beyoncé som skulle sjunga. Nej, det var det inte.

Det var Ljiljana.

Första gången jag hörde henne sjunga var 2006. Min man hade köpt en ny skiva, överraskade och spelade den i bilen när vi var på väg till lantstället. En ljuvligare, underbarare röst hade jag aldrig hört. En mörk röst så fylld av vemod, värme, nostalgi, melankoli. En röst fylld av ett gigantiskt hav av sorg. Precis en sån röst som passade mig då, mitt i bokskrivandet.

Jag blev kär direkt. Pang.

Ljiljana Petrović Buttler föddes 1944 i Belgrad av en…

Visa originalinlägg 181 fler ord


Min blonda syster

Grattis på födelsedagen älskade lillasyster!

minblondasyster_sverigejuggarnajag

När detta yrväder klev in i min värld fick jag, som varit ensambarn i fyra och ett halvt år, konkurrens. Det var inte kul och jag var mer än trött på superlativen som haglade över henne.
Inte nog med det, min syster var blond och hade stora violblåa ögon. Hon såg ut precis som de svenska bebisarna.
Så avundsjuk jag var. Jag kunde inte förstå hur hon kunde se så svensk ut när inte jag gjorde det.
Detta var år 1967 i Strömsnäsbruk och på den tiden fanns det inte så många svarthåriga, mörkögda flickor i byn.

Åh, vad jag ville se ut som min syster. Åh, vad jag ville ha blonda lockar och åh, vad jag ville ha blå ögon.
Som tur är går syskonrivalitet över och jag älskar dig så hjärtat svämmar över Suzilill!

Grattis på födelsedagen älskade systera mi!

Srećan ti rođendan mila moja sestrice!