Med kilklack och öppna för tårna

Sneddar över Medborgarplatsen, tidig lördag förmiddag.
Det blåser och är vinterkyligt.
Ser dem i olika hörn av torget, två och två, tre och tre. På väg.

Tänker att, nu borde du tänka organiserat Snövit. De är klart att det måste vara organiserat. Det gör jag också, när jag iakttar en man som jag gissar är deras arbetsledare, ser hur han delar ut direktiv och förhållningsorder.

Men jag ser också kvinnornas stela kroppsrörelser. När de i ultrarapid viker ihop filtarna. Ser att en av kvinnorna har tofflor på sig, sådana som är typiska för Balkan, med kilklack och öppna för tårna.

Jag har själv ofta på mig sådana tofflor. De är så mjuka och sköna.
På sommaren.

Historier som sällan får vingar

Men som borde lyftas. De finns mitt ibland oss, och kan berättas av alla från forna Jugoslavien. Historierna som berättar något annat om oss från Balkan.

Kanske är det för tidigt.
I veckan var det någon som sa att det behöver gå minst femtio år innan smärtsamma sår lägger sig. Kanske har hen rätt, kanske är det därför vi än så länge bara lyfter fram det ofattbara.

Och vi får inte glömma det som hände men jag tror att vi, för att kunna försonas, behöver de andra berättelserna också. Helande motbilder.

Rebecka som igår beskrev sin etniska bakgrund bjuder på två berättelser tagna ur hennes släkts moderna historia. Två motbilder.

Under kriget fördrevs min farmors släkt från deras by i Bosnien. De blev utkörda under hot av serbiska soldater. Under vandring från byn gjorde min farmors bror sig illa när de vadade över en flod (eller kanske var det sjö?), jag vet inte om han stukade eller bröt foten. Farmors bror var ju gammal redan då. Och han hade drunknat om det inte vore för en serbisk soldat som räddade honom, och som bar honom resten av vägen.

Min mamma reste ner till Kosovo för första gången sedan kriget för ungefär tre år sedan. Hon reste ner lite halvt motvilligt. Hon var rädd för vad kosovoalbanerna skulle känna inför att hon, en serb, var där. En dag står hon i en butik med min pappas kusins fru (kosovoalbanska). Mamma talar väldigt lågt på serbokroatiska. Butiksägaren hör mamma ändå och utbrister: ”Vi pratar serbokroatiska här också! Det är bara att säga vad du behöver.” När mamma kom hem så berättade hon att hon blev så otroligt varmt bemött.

Jag brukar tänka på sådana saker när vår historia och samtid verkar alltför dyster. Det finns så många sådana historier, men de lyfts ju aldrig fram.

Rebecka

Nyårskrönika 2013

Avslut och nystart, jag älskar sista dagen på året, eller egentligen de sista dagarna.  Älskar att reflektera, summera och att se framåt, hoppas och önska.

2013 har varit ett omtumlande år då allting förändrades för mig på det personliga planet.
Det mesta har handlat om boken. Men inte enbart.

Jag har utbildat mig till mindfulnessinstruktör.
Kvinna till Kvinna-informatör.
Till jourkvinna på Kvinno- och tjejjouren i Huddinge. Snart. Har några utbildningstimmar och ett godkännande kvar.

Summering – ett fantastiskt år då jag har fått lära mig mycket nytt och även lärt känna mig själv på ett djupare plan.

I världen – Nelson Mandela gick ur tiden men Malala Yousafzai överlevde. Hon överlevde och det finns hopp, måste finnas hopp för världens kvinnor att sluta bli behandlade som avels- och arbetsdjur.

I Europa – Vad ska vi med EU till när EU inte är till för alla? Från början en exklusiv klubb som efter ett tag började släppa in även de mindre populära och nu ångrar sig. Och högerkrafter vädrar morgonluft.

Mina två länder i världen – Serbien och Sverige.
Folket i Serbien och resten av Balkan kämpar på. En del har det bra men alldeles för många har det knappt drägligt. Jag vill göra något för regionen men vet inte riktigt  vad. Än.
Och så Sverige. Mitt fina fantastiska Sverige, en gång förebild för hela världen.
Valet 2014. Invandrings- och integrationspolitiken är den mest avgörande frågan för valutgången.

Så vad hoppas jag på 2014?

Jag hoppas att vi i Sverige ska kunna föra en sansad diskussion kring invandring- och flyktingpolitik utan det rådande höga tonläget.

Jag hoppas att puritanism ska få mindre betydelse i världen. Egentligen hoppas jag på en upplysningsrenässans i hela världen.

Jag hoppas att vi inte enbart kommer att hylla styrka och hjältemod utan även låter empati få ta en självklar plats i kampen om tillvaron.

Det är vad jag önskar mig inför det nya året! Ha en fin avslutning på det gamla och en fantastisk början på det nya!

Skål!

Tre julklappstips

Vad har en förskollärare, SVT-profil och jag gemensamt?

Det är inte svårt att gissa.
Balkan.

Anamarija Todorovs diktsamling Brytningen är en underbar resa in i ett nytt språks alla skrymslen och vrår. Hon vänder och vrider på bokstäver och ljud. Hon tar med dig på en finurlig upptäcktsfärd, följ med!
Mycket läsvärd bok som jag ger fem utav fem möjliga hjärtan.

Jovan Radomirs Mitt Balkan är en bok om framför allt maten på Balkan och han bjuder på ljuvliga maträtter presenterade med recept och fina bilder. Jag lovar att det kommer att vattnas i munnen på dig.
En elegant coffeetablebok som också får fem utav fem möjliga hjärtan.

Jag själv har skrivit Sverige, juggarna och jag, den handlar om att växa upp i Sverige med ett jugoslaviskt hjärta som brister men så småningom repareras. Ett hjärta som hett önskar försoning på Balkan. Ett hjärta som älskar människorna, maten, musiken på Balkan.
Du kan köpa min bok på Adlibris och Bokus men priset är då lite högre än via facebook-sidan.

God LäsJul!

Ajde narode sto godina!

Opa!

Är ensam hemma. Jag gillar att vara ensam. Om inte jag får vara ensam med jämna mellanrum mår jag inte bra. Jag vet att det är lätt att vara ensam när det är självvalt. Faktum kvarstår, jag måste få vara ensam ibland.

Mannen i mitt liv är på landet, ska stänga för i år. Han sitter just nu på en herrgård med sin gamla barndomsvän och har det gott. Skål, min älskade!

Våra fina barn är med sina kompisar på varsitt håll. Våra ljuvliga ungar som håller på att bli två självständiga unga vuxna.

Jag är hemma efter ett skönt spinningpass, har ätit gott och börjar känna mig lagom nostalgisk. Tänk att jag tycker den känslan är oslagbar! Att lyssna på musik, höja glaset för tider som har varit och aldrig kommer igen men som jag sitter och minns, det är så bitterljuvt!

Så jag höjer min skål till livet, till kärleken och allt som i sin förgänglighet är alldeles, alldeles underbart.

Skål tamejfan, som Jacob Dahlin skulle ha sagt!

Revolutionen som kom av sig

Idag för tretton år sen. Jag minns känslan i kroppen. Känslan av ett enda stort ÄNTLIGEN. Ett förlösande lyckorus och välbehag som spreds som sprittande kolsyra. Hur jag för en gångs skull inte behövde blunda och vända mig bort när jag såg nyhetsbilder. Utan istället skrek av förtjusning och grät av stolthet. Hur jag inte kunde sitta still utan for runt i lägenheten i Pippi-style.

Jag tänkte att nu. Nu vänder det. Nu börjar något nytt som kommer att spira och förhoppningsvis växa. Nu kommer folket på Balkan få det bättre. Nu ska de få komma in i stugvärmen som vi säger hemma i Sverige, den europeiska stugvärmen. Nu blir allt normalt igen.

Fem år senare, i april 2005 åkte hela familjen till Belgrad för att gå på bröllop. Fortfarande hoppades jag på att det skulle hända något. Fast tvivlet gnagde, det ska villigt erkännas.

Jag gick sista terminen på Poppius och tog tillfället i akt att hitta infallsvinklar till artiklar på tema revolution. Jag intervjuade en juridikprofessor och två studenter. Vad hade den blivande konsertpianisten gjort under oktoberrevolutionens dagar? Vad tyckte studenten som pluggade politisk vetenskap om utvecklingen i Serbien ? Hur såg professorn på framtiden?

Jag försökte sälja mina artiklar till svenska tidningar, både dagstidningar och politiska magasin. Chefredaktörerna var kallsinniga. Svenska folket är inte intresserade, sa de. Ja, det kanske var så. Och är så. Varför skulle svenskarna intressera sig för Balkan?
Men då kan jag inte låta bli att undra? Vilka räknas som svenska folket egentligen? Det bor många människor från forna Jugoslavien i Sverige, en del har bott här riktigt länge. Deras barn och barnbarn likaså. Jag tror till och med att de är den näst största invandrargruppen efter finländarna.

Vad räknas de som?