Åttatusen förlåt

Med anledning av tjugoårsdagen noterar jag en aning bedrövad att vi fortfarande har långt kvar till äkta försoning.

Jag har egentligen ingenting att säga mer än att lägga ut ett utdrag ur min bok, Sverige, juggarna och jag.
Kapitlet var färdigskrivet i juli 2003 men tankarna kring det fruktansvärda som hände fanns långt tidigare.

Kapitel 30
Juli, 2003

Jag kan knappt uttala det.

Men jag vet att jag måste.

Så jag ger mig ut, naken, ut på ett öppet hav. För stunden, tyst, lugnt, stort, kallt. Ruvande.

Hur kunde det ske. Hur kunde de. Hur kunde åttatusen, eller åttatusenetthundrasju eller mellan sju- och åttatusen och vi vet inte ens exakt hur många och bara det är förfärligt.

Hur kunde vi låta dem bli dödade.

Jag måste uttala det. Måste stå för att jag vet. Erkänna. Att jag inte blundar, inte låtsas. Jag känner mig illa till mods, fryser, havet börjar gunga, röra sig oroligt. Jag har ingen kompass, jag kan inte navigera. Helt ensam står jag, är rädd. Jag ska med vidöppna inre ögon, med ett rött bultande hjärta, ska jag. Känna. Jag måste börja med att uttala ordet. Det ordet kommer att följas av det andra ordet. Det viktigaste ordet. Det finns bara ett ord egentligen. Och det är Det Viktiga Ordet.

Ett ord.

Och jag tänker uttala det, jag tänker skrika ut det, jag har dröjt alldeles för länge. Jag har låtit mig luras av historiska kompasser, av jämförelsekompasser, av förnekelsekompasser. Hela tiden har jag vetat att min inre kompass har sagt nej. För den har inte låtit sig luras.

 Tusentals män. Män i sina bästa år. Unga pojkar. Släckta. För alltid. De stod där, uppradade, i händerna på andra män. Som bestämde över deras liv. Hur kunde de ta sig den rätten? Vem gav dem den rätten?

Så förnedrade.

Så förnedrande.

Och nu står jag här. Mitt ute på havet. Ensam. Det börjar blåsa upp. En storm är på väg. Vågorna blir stora, sköljer över mig, försöker få ner mig under vattenytan så att jag ska sluta andas. Men jag står upp, låter mig inte kuvas. Jag måste stå upp. Jag måste stå upp och se odjuret i ögonen.

Vi måste se vad skyldiga har gjort och vi måste ställa dem till svars. Det finns inga genvägar. Vi måste.

 Srebrenica.

Ordet kommer ut och anfaller mig, hugger mot mig, ger mig kramper i magen. Jag vill kräkas.

Srebrenica.

Jag tänker på den dödsångest som männen och pojkarna måste ha känt. När de förstod. Jag tänker på männen som dödade. Hur kan de leva. Efteråt. Jag tänker på. Direkt efteråt. Hur var det. Att se döda män och pojkar ligga överallt. Hur var det.

 Förlåt.

Jag skriker rätt ut. FÖRLÅT.

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Åttatusen gånger vill jag säga förlåt.

ÅTTATUSEN FÖRLÅT.

Ensam ute på havet, det skummande havet som vill ta ner mig. Tysta mig. Jag begär inte att någon ska förlåta mig. Men jag vill be om förlåtelse. Förlåt skriker jag, förlåt. Jag vrålar, havet ryter tillbaka, sliter i mig.

Ingen hör mig.

Jag undrar. När det ska ta slut.

Förlåtelse försoning vänskap fred

Jag skulle ha skrivit två blogginlägg med koppling till forna Jugoslavien i höstas, ett i september ett i oktober, då de var aktuella. Det blev inte så, av flera anledningar. Bland annat för att jag märkte ett visst inre motstånd. Obehagliga känslor som virvlade runt inom mig, igen. Känslor jag inte ville ha.

Jag vill vända blad, gå vidare. Vill att allt ska bli bra. Som det var innan krigen.
Jag vet att alla inte håller med om att allt var bra innan krigen, att det beror på vem du frågar. Jag talar enbart för mig själv.

Det ena inlägget handlar om Vilda Aganović, som kom hit som flykting från Bosnien, med sina föräldrar.
Det andra om Per Lennartsson som varit FN-soldat i Bosnien.
Båda berättelserna från 90-talet. Jag ska inte orda så mycket om dem, inslagen som jag har länkat till, får tala för sig själva.

Med bultande hjärta lyssnade jag på Vilda i radioinslaget Vi fick tio minuter på oss. Skulle det komma något om serberna, skulle jag får höra svepande generaliseringar?
Men nej, inte alls, utan en sorglig berättelse om en familj som fick lämna allt, om en liten flicka som inte hade bett om att hela hennes värld skulle vändas upp och ner. Tack Vilda för att du delar med dig.

När jag träffade Per berättade han bland annat om hur spänd och hotfull situationen var mellan FN-soldater och kroatiska och bosnienserbiska soldater vid de olika skiljelinjerna.
Om att en del civila välkomnade dem och att andra var fientliga.
Per skickade Första svenska bosnienbataljonen till mig.
Tack Per för att du ville träffa mig och dela med dig.

Era berättelser skapar starka och motstridiga känslor inom mig, uppvuxen i Sverige och varandes svensk. Samtidigt, mina rötter i den jugoslaviska myllan.
Men jag vill lyssna. Berättelserna är viktiga. Det finns fler berättelser där ute. Viktiga för framtiden att bevara, viktiga för försoningsprocessen.

Detta är en del av mitt lands historia som är ytterst plågsam. Vilda, Per och jag är sammanlänkade för alltid i något jag önskar aldrig hade hänt.

I min egen bok är det viktigaste budskapet att alla vi från forna Jugoslavien ska se varandra, vad vi gjort mot varandra, be om förlåtelse och försonas.
Enligt mig är försoning enda vägen mot läkande.

I flera år har jag tänkt på hur jag ska förvalta detta? Jag vill att alla de som bor kvar i de nya länderna ska ha det bra och få utvecklas. Kan vi som bor i Sverige göra något?

Har en idé och börjar i liten skala.

På återhörande i ett annat sammanhang, snart.
Snežana

Sammankopplade

Jag efterlyser berättelser.
Länge har jag funderat på att skriva en antologi med utgångspunkt i Jugoslaviens sönderfall. Motbilder mitt i det fasansfulla krigen. Motbilder som visar upp det mänskliga mitt i allt det omänskliga.

Vill du dela med dig?
Kanske bär du på en berättelse som vill ut, kanske känner du någon som vill dela sin?

Temat är längtan efter försoning
Någonstans bär jag på en förhoppning om att vi ska leva sida vid sida i sämja, kunna förlåta varandra, försonas och skymta en bättre framtid, lämna över ett frö av spirande förhoppning till våra barn och barnbarn.
Vi hänger ihop och vi är sammankopplade. Jag hoppas att vi kan det.

Du når mig
Om du vill dela med dig kan du inboxa mig på facebooksidan Sverige, juggarna och jag eller maila till mig på snovit.janson@gmail.com.

Du får vara anonym med din berättelse, du får vara öppen. Du bestämmer. Om du vill tipsa om någon du känner får du gärna prata med din vän först, så att det är okej att jag kontaktar vederbörande.

Jag är oerhört tacksam mot dem som vill hjälpa mig att hitta berättelserna och människorna bakom.
Jag vet att de finns.

 

Historier som sällan får vingar

Men som borde lyftas. De finns mitt ibland oss, och kan berättas av alla från forna Jugoslavien. Historierna som berättar något annat om oss från Balkan.

Kanske är det för tidigt.
I veckan var det någon som sa att det behöver gå minst femtio år innan smärtsamma sår lägger sig. Kanske har hen rätt, kanske är det därför vi än så länge bara lyfter fram det ofattbara.

Och vi får inte glömma det som hände men jag tror att vi, för att kunna försonas, behöver de andra berättelserna också. Helande motbilder.

Rebecka som igår beskrev sin etniska bakgrund bjuder på två berättelser tagna ur hennes släkts moderna historia. Två motbilder.

Under kriget fördrevs min farmors släkt från deras by i Bosnien. De blev utkörda under hot av serbiska soldater. Under vandring från byn gjorde min farmors bror sig illa när de vadade över en flod (eller kanske var det sjö?), jag vet inte om han stukade eller bröt foten. Farmors bror var ju gammal redan då. Och han hade drunknat om det inte vore för en serbisk soldat som räddade honom, och som bar honom resten av vägen.

Min mamma reste ner till Kosovo för första gången sedan kriget för ungefär tre år sedan. Hon reste ner lite halvt motvilligt. Hon var rädd för vad kosovoalbanerna skulle känna inför att hon, en serb, var där. En dag står hon i en butik med min pappas kusins fru (kosovoalbanska). Mamma talar väldigt lågt på serbokroatiska. Butiksägaren hör mamma ändå och utbrister: ”Vi pratar serbokroatiska här också! Det är bara att säga vad du behöver.” När mamma kom hem så berättade hon att hon blev så otroligt varmt bemött.

Jag brukar tänka på sådana saker när vår historia och samtid verkar alltför dyster. Det finns så många sådana historier, men de lyfts ju aldrig fram.

Rebecka

Kommer vi någonsin försonas?

Hemma på mitt ICA jobbar flera kvinnor som kommer från forna Jugoslavien. Jag har hört dem prata sinsemellan. Jag är tämligen övertygad om att de vet att även jag har mina rötter i samma mylla. Vid ett tillfälle när min moster var på besök i huvudstaden var vi på ICA och handlade. Moster pratade serbiska med mig och vi var i en av kvinnornas kassa. Jag tittade förstulet på kassörskan för att försöka utröna hur hon reagerade men hon hade pokerface. Givetvis är jag nyfiken på dem, vill veta deras historia, gissar att de kom hit på 90-talet.

Samma kassörska har sen en tid tillbaka börjat småprata med mig. Ni vet, på det där sättet man gör med någon man har träffat regelbundet ett tag. Igenkännande och trevligt. Avslappnat. Jag gillar henne jättemycket, hon är hjälpsam och har alltid ett leende på läpparna.

Imorgon tänker jag ta mod till mig och fråga henne, på bosniska/serbiska/kroatiska, varifrån i forna Jugoslavien hon kommer.

Ta mod till dig kanske du tänker, varför ska du ta mod till dig? Därför att jag inte har den blekaste aning om vilken etnisk grupp hon tillhör. Vet inte om hon inte gillar mig, för att jag tillhör ”fel” folkgrupp. Inte för att det är så att tillståndet är statiskt, absolut inte, jag har vänner i alla grupperingar. Men jag vet aldrig och därför är jag alltid försiktigt trevande. Lagom svenskt försynt.

Fortfarande har vi inte försonats. Kommer vi någonsin att göra det? Vill alla försonas? Jag vill men jag vet aldrig när jag träffar någon från de övriga grupperna, dvs kroater, bosnienmuslimer eller kosovoalbaner om de ska hysa agg mot mig för att jag är serbiska. Jag vet aldrig om jag ska få bära kollektiv skuld för det serber gjorde mot de andra folkgrupperna. Hittills har jag aldrig fått göra det och det känns bra i hjärtat.

Men trots det får vi fortfarande i Sverige idag inte diskutera serbiska offer i krigen. Försöker någon nyansera bilden av krigen, utan att förminska det som hände, bara tillföra något, ja då kallas de genast för historierevisionister. Jag undrar varför?

Men eftersom hon är så trevlig ska jag våga fråga var hon kommer ifrån och våga berätta var jag kommer ifrån. Precis som jag vågade fråga den gången när jag åkte taxi från Malmö flygplats.

Vassego, ett utdrag ur min bok:

Kapitel 24

September 2005

 

Taxin är förbeställd och taxichauffören står och väntar på mig. I handen håller han en vit skylt som det står Snövit Janson på.

   ”Snövit Janson” har räddat mig många gånger, ”Snövit Janson” gör att jag kan gömma mig för flyktingar från gamla Jugoslavien. Om jag öppnar munnen och börjar bryta på småländska slås alla eventuella tvivel bort, nej jag är inte en av dem, jag är någon annan, kanske en riktig svenska.

   Jag ser att han är från mitt gamla land, det är en av mina dolda talanger, att känna igen en före detta jugge på långt håll. Jag får det bekräftat när jag sätter mig i den skinnklädda svarta Volvon. Hans namn lyser med svarta bokstäver på taxilegitimationen, han är muslim och pratar svenska med bosnisk brytning.

Genast börjar jag tänka.

 ”Hur gammal kan han vara. Kom han hit före eller efter 1995. Hatar han sådana som mig? Tänk om han kommer från Srebrenica. Nej, det kan han inte göra, då hade han varit död. Har sådana som jag mördat någon i hans familj? Har han mördat någon i min familj? Vågar jag berätta var jag kommer ifrån? Har han suttit i koncentrationsläger?”

   Tankarna och hjärtat skenar medan vi åker in mot Malmö. Den tickande regelbundenheten i taxametern lugnar mig. Vi börjar småprata om Stockholm och Malmö och om hur olika långt hösten har framskridit i de två städerna.

   Som om ingenting har hänt.

   Jag sneglar på honom och försöker få ett grepp om hur han är som människa. Tar mod och ett djupt andetag till mig. Vet att jag inte kan låta bli.

   – Var kommer du ifrån?

   – Jag kommer från Bosnien. Han tittar på vägen. Inbillade jag mig att han ökade farten en aning?

   Jag låter tystnaden lägga sig mellan oss, tittar länge och noga ut över den leriga Skåneåkern. Som om jag vore intresserad av den.

   – Jag är född i Belgrad.

Sen tar jag sats och orden kulsprutas ut.

   – Men jag har bott i Sverige i nästan hela mitt liv. Jag var bara en liten flicka när jag kom hit med mina föräldrar. Jag var bara fyra år.

   Jag talar urskuldande. För att han ska förstå, absolut förstå. På en gång. Att jag inte deltog. Att jag inte var där. Att jag är svensk egentligen. Snövit Janson. Att jag är på hans sida.

   Och i nästa stund växlar skammen om till skulden. Den som föraktar mig för att jag är feg, för att jag ställer mig på fiendens sida. För att jag inte står upp för alla serber som blev mördade i Bosnien.

   Taxichauffören säger inget. Mjukt växlar han ner till tvåans växel och svänger höger. Han ser snäll ut. Jag känner ett förrädiskt lugn.

   Nu måste jag fråga. Jag andas snabbt.

   – Hatar du mig?

   – Nej. Han talar lågt, försiktigt, verkar treva efter de rätta orden fast vi talar på vårt gamla språk. Så stannar han bilen framför hotellet och tittar på mig för första gången. Jag blir generad. Generad över att vi måste prata om detta.

   – Nej, säger han igen. Lite högre. Vi har alla skuld till det som hände i Jugoslavien tycker jag.

   Jag blir lättad, glad. Han hjälper mig med att ta fram resväskan ur bakluckan. Tänker att han har nog inte förlorat någon nära släkting det är därför han kan säga så. För jag vet att min skuld är större än hans.