Åttatusen förlåt

Med anledning av tjugoårsdagen noterar jag en aning bedrövad att vi fortfarande har långt kvar till äkta försoning.

Jag har egentligen ingenting att säga mer än att lägga ut ett utdrag ur min bok, Sverige, juggarna och jag.
Kapitlet var färdigskrivet i juli 2003 men tankarna kring det fruktansvärda som hände fanns långt tidigare.

Kapitel 30
Juli, 2003

Jag kan knappt uttala det.

Men jag vet att jag måste.

Så jag ger mig ut, naken, ut på ett öppet hav. För stunden, tyst, lugnt, stort, kallt. Ruvande.

Hur kunde det ske. Hur kunde de. Hur kunde åttatusen, eller åttatusenetthundrasju eller mellan sju- och åttatusen och vi vet inte ens exakt hur många och bara det är förfärligt.

Hur kunde vi låta dem bli dödade.

Jag måste uttala det. Måste stå för att jag vet. Erkänna. Att jag inte blundar, inte låtsas. Jag känner mig illa till mods, fryser, havet börjar gunga, röra sig oroligt. Jag har ingen kompass, jag kan inte navigera. Helt ensam står jag, är rädd. Jag ska med vidöppna inre ögon, med ett rött bultande hjärta, ska jag. Känna. Jag måste börja med att uttala ordet. Det ordet kommer att följas av det andra ordet. Det viktigaste ordet. Det finns bara ett ord egentligen. Och det är Det Viktiga Ordet.

Ett ord.

Och jag tänker uttala det, jag tänker skrika ut det, jag har dröjt alldeles för länge. Jag har låtit mig luras av historiska kompasser, av jämförelsekompasser, av förnekelsekompasser. Hela tiden har jag vetat att min inre kompass har sagt nej. För den har inte låtit sig luras.

 Tusentals män. Män i sina bästa år. Unga pojkar. Släckta. För alltid. De stod där, uppradade, i händerna på andra män. Som bestämde över deras liv. Hur kunde de ta sig den rätten? Vem gav dem den rätten?

Så förnedrade.

Så förnedrande.

Och nu står jag här. Mitt ute på havet. Ensam. Det börjar blåsa upp. En storm är på väg. Vågorna blir stora, sköljer över mig, försöker få ner mig under vattenytan så att jag ska sluta andas. Men jag står upp, låter mig inte kuvas. Jag måste stå upp. Jag måste stå upp och se odjuret i ögonen.

Vi måste se vad skyldiga har gjort och vi måste ställa dem till svars. Det finns inga genvägar. Vi måste.

 Srebrenica.

Ordet kommer ut och anfaller mig, hugger mot mig, ger mig kramper i magen. Jag vill kräkas.

Srebrenica.

Jag tänker på den dödsångest som männen och pojkarna måste ha känt. När de förstod. Jag tänker på männen som dödade. Hur kan de leva. Efteråt. Jag tänker på. Direkt efteråt. Hur var det. Att se döda män och pojkar ligga överallt. Hur var det.

 Förlåt.

Jag skriker rätt ut. FÖRLÅT.

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Åttatusen gånger vill jag säga förlåt.

ÅTTATUSEN FÖRLÅT.

Ensam ute på havet, det skummande havet som vill ta ner mig. Tysta mig. Jag begär inte att någon ska förlåta mig. Men jag vill be om förlåtelse. Förlåt skriker jag, förlåt. Jag vrålar, havet ryter tillbaka, sliter i mig.

Ingen hör mig.

Jag undrar. När det ska ta slut.