Åttatusen förlåt

Med anledning av tjugoårsdagen noterar jag en aning bedrövad att vi fortfarande har långt kvar till äkta försoning.

Jag har egentligen ingenting att säga mer än att lägga ut ett utdrag ur min bok, Sverige, juggarna och jag.
Kapitlet var färdigskrivet i juli 2003 men tankarna kring det fruktansvärda som hände fanns långt tidigare.

Kapitel 30
Juli, 2003

Jag kan knappt uttala det.

Men jag vet att jag måste.

Så jag ger mig ut, naken, ut på ett öppet hav. För stunden, tyst, lugnt, stort, kallt. Ruvande.

Hur kunde det ske. Hur kunde de. Hur kunde åttatusen, eller åttatusenetthundrasju eller mellan sju- och åttatusen och vi vet inte ens exakt hur många och bara det är förfärligt.

Hur kunde vi låta dem bli dödade.

Jag måste uttala det. Måste stå för att jag vet. Erkänna. Att jag inte blundar, inte låtsas. Jag känner mig illa till mods, fryser, havet börjar gunga, röra sig oroligt. Jag har ingen kompass, jag kan inte navigera. Helt ensam står jag, är rädd. Jag ska med vidöppna inre ögon, med ett rött bultande hjärta, ska jag. Känna. Jag måste börja med att uttala ordet. Det ordet kommer att följas av det andra ordet. Det viktigaste ordet. Det finns bara ett ord egentligen. Och det är Det Viktiga Ordet.

Ett ord.

Och jag tänker uttala det, jag tänker skrika ut det, jag har dröjt alldeles för länge. Jag har låtit mig luras av historiska kompasser, av jämförelsekompasser, av förnekelsekompasser. Hela tiden har jag vetat att min inre kompass har sagt nej. För den har inte låtit sig luras.

 Tusentals män. Män i sina bästa år. Unga pojkar. Släckta. För alltid. De stod där, uppradade, i händerna på andra män. Som bestämde över deras liv. Hur kunde de ta sig den rätten? Vem gav dem den rätten?

Så förnedrade.

Så förnedrande.

Och nu står jag här. Mitt ute på havet. Ensam. Det börjar blåsa upp. En storm är på väg. Vågorna blir stora, sköljer över mig, försöker få ner mig under vattenytan så att jag ska sluta andas. Men jag står upp, låter mig inte kuvas. Jag måste stå upp. Jag måste stå upp och se odjuret i ögonen.

Vi måste se vad skyldiga har gjort och vi måste ställa dem till svars. Det finns inga genvägar. Vi måste.

 Srebrenica.

Ordet kommer ut och anfaller mig, hugger mot mig, ger mig kramper i magen. Jag vill kräkas.

Srebrenica.

Jag tänker på den dödsångest som männen och pojkarna måste ha känt. När de förstod. Jag tänker på männen som dödade. Hur kan de leva. Efteråt. Jag tänker på. Direkt efteråt. Hur var det. Att se döda män och pojkar ligga överallt. Hur var det.

 Förlåt.

Jag skriker rätt ut. FÖRLÅT.

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Åttatusen gånger vill jag säga förlåt.

ÅTTATUSEN FÖRLÅT.

Ensam ute på havet, det skummande havet som vill ta ner mig. Tysta mig. Jag begär inte att någon ska förlåta mig. Men jag vill be om förlåtelse. Förlåt skriker jag, förlåt. Jag vrålar, havet ryter tillbaka, sliter i mig.

Ingen hör mig.

Jag undrar. När det ska ta slut.

Konsten att diska, del 3

forts. på kapitel 27

Tidigt varje morgon gick mamma och mormor till torget och köpte grönsaker och rotfrukter. Köttet köpte de av charkuterihandlaren. Jag gick till mataffären på andra sidan gatan och köpte bröd, mjölk, yoghurt, burek, pogačice, morgontidning och cigaretter. Det var min första viktiga uppgift varje morgon, att köpa frukost och se till att morfar fick sin Politika.

Pappa, morfar och morbror tog en liten šljivovica, hembränt plommonbrännvin, före maten. Det var bra för matsmältningen sa morfar. Vad som också var bra för matsmältningen var vilostunden efter middagen. Det var tryckande hett och vi hade ingen luftkonditionering.

Dästa och vimmelkantiga av mättnad gick alla och la sig.

Alla utom jag.

 

Jag älskade eftermiddagarna i mormors kök. Mellan klockan tre och fem var det bara jag som var vaken. Den milda varma vinden på terrassen var berusande skön, svalorna och duvorna pratade lojt och vänligt med varandra, jag fick sitta för mig själv i morfars stol och titta ut över trädgården. Mellan trappan och fram till grinden var det skugga, solen trängde inte igenom vinrankorna som klängde som ett extratak, uppvuxna på fyra pelare. I augusti bjöd rankorna på stora vindruvsklasar, färdiga att plockas och ätas direkt i trädgården.

Förutom vinden och fåglarna hördes det svaga ljudet från transistorradion på hyllan i köket och gnisslet från bussarna när de stannade in vid hållplatsen borta vid centrum. Inga människor var ute. Affärerna hade stängt mellan två och fem.

Jag njöt ett ögonblick, av stillheten och musiken.

Snart skulle jag diska den stora disken, sopa i köket, hallen och på terrassen och avsluta med att torka golven med blöt trasa. Detta gjorde jag varje dag och sen var jag fri att umgås med mina vänner tills det var dags för kvällsmat. I Jugoslavien behövde jag aldrig passa mina syskon, eller ta någon hänsyn till dem.

Jag gillade att fantisera och dagdrömma när jag stod i mormors kök och diskade. Jag samtalade med påhittade eller verkliga personer. Min favoritfantasi var att Dragomir, min kille, låg på den lilla smala sängen i köket och tittade på mig medan jag diskade. Lojt och avslappnat svepte hans blick över min kropp och jag fick fjärilar i magen. Efter ett tag reste han sig och gick fram till mig, tog tag om mina höfter, vände mig om och kysste mig mitt i en ballad som dånade från den lilla transistorn. Det var ljuva ögonblick och för mig lika underbara i fantasin som om de hade ägt rum.

Fortsättning följer. (utdrag ur Sverige, juggarna och jag)

Konsten att diska, del 2

forts. på kapitel 27

Huvudmåltiden var middagen och den serverades klockan ett. Det fanns inget som hette lunch, i Jugoslavien åt vi frukost, middag, kvällsmat.

Middagen bestod av förrätt, huvudrätt och efterrätt. Jag dukade fint med linneduk till åtta personer, morbror Stevica åt med oss, han bodde i enkelrummet. Till förrätt serverades oxbuljongsoppa med långa tunna nudlar i som mormor hade gjort själv. Soppan var varm och het av vitpeppar. Pepparkaret gick runt bordet, pappa pepprade mest av alla och lukten av vitpeppar spred sig runt bordet. Vi satt runt det ovala körsbärsbordet i vardagsrummet och morfar sörplade.

Huvudrätten kunde bestå av kött, fågel, fisk eller grönsaksgryta. Det serverades klyftpotatis till allt utom grytorna, oftast tillagad i ugn. Kokt potatis med sås fanns inte i det jugoslaviska köket. Olja och vinäger var såsens motsvarighet. Sallad och bröd ingick, tjocka skivor av vitt bröd som smakade lent och mjukt och behagligt. Bröd som köptes färskt och varmt varje morgon. Huvudrätten avslutades, för dem som orkade, med att doppa bröd i salladssaften. Grönsaksgrytorna gjorde mormor på baljväxter, på rotfrukter, på zucchini och på grönsaker som jag inte ens visste namnet på, för jag hade aldrig sett dem i Sverige. På förmiddagen doftade terrassen av det som skulle serveras till lunch, mitt starkaste doftminne är de spritade ärtorna och dillen, alltid färskt inhandlat på marknaden vid torget, på pijacan.

Det är stor skillnad på grönsakerna i Sverige och Jugoslavien. Jugoslaviska tomater är som förvildade, blodröda och i alla storlekar, alltifrån små aprikoser till stora apelsiner. Sorgsna, med stora gula fläckar där skaftet har suttit, eller med gröna revor, som ett snitt tvärs över kinden. Deras individualistiska och något sjabbiga utseende till trots, alla är de saftiga och tillsammans med salt, peppar, olja och färsk rå lök uppstår glädje, som i ett musikstycke av Mozart. Svenska tomater är torra och smakar ingenting. Men de är ungefär lika stora och har inga skönhetsfläckar.

Det var jag som fick bestämma vad vi skulle ha till efterrätt och jag ville ha kylskåpskall vattenmelon. Melonerna köpte morfar och jag sent, kvällen före, av bönder som ställde upp sina små lastbilar med flak utanför köpcentrumet, bönder från södra Serbien och Makedonien. Morfar lärde mig hur man skulle knacka på vattenmelonen och hur det skulle låta för att den skulle vara riktigt mogen och saftig. Vattenmelonen smakade sötare än socker och när den var perfekt mogen var den knaprig också. I Jugoslavien köpte vi inte meloner i halvor eller klyftor. Vi köpte vattenmeloner stora som basketbollar, som vägde tio kilo. Jag kunde äta tills jag fick ont i magen. I Sverige fanns inte vattenmeloner när jag var liten.

Fortsättning följer. (utdrag ur Sverige, juggarna och jag)

Konsten att diska, del 1

Kapitel 27

Konsten att diska

Vi satt på mormors och morfars terrass under de ljumma kvällarna och de vuxna berättade roliga historier och vi skrattade så vi fick ont i magen.

När mina svenska kompisar åkte till en stuga i Skummeslöv på sommarlovet åkte jag till Belgrad.

I Belgrad gick jag på konditori med morfar. I Belgrad klädde jag upp mig för att gå på restaurang på kvällen. I Belgrad utvecklades jag från flicka till ung kvinna, ett litet steg varje sommar. Mitt liv var fulländat när vi åkte till Belgrad på somrarna.

Sommarloven plockar jag fram då och då och suger på som en god liten karamell. Jag minns dem med både sorg och glädje, någonting har gått förlorat, något har gått sönder på ett sätt som inte går att laga. Men ändå har inget krig kunnat förstöra mina minneskarameller och de förstärks av musiken jag inte kunde leva utan på den tiden.

Första gången jag hörde Bijelo Dugme var 1975, jag var tretton år. Rockbandet från Bosnien spelade låtar som ”Så går det min lilla när en bosnier kysser”, ”Sov inte nu min lilla, inte nu när musiken spelas” och ”I baksätet i min bil”. Bijelo Dugmes sångare sjöng om hjärta och smärta och jag blev förförd av musiken. Bandet existerade mellan 1973 och 1989 och hade under den perioden tre sångare, en kroat, en serb och en muslim. Alla tre med röster som gick rätt igenom nervsystemet, borrade in sig i hjärtat.

2005 återförenades sångarna och bandet, bjöd på tre konserter i Sarajevo, Zagreb och Belgrad. Biljetterna sålde slut på några timmar.

Nuförtiden kan jag sitta och se klipp från dessa konserter på Youtube om och om igen. Särskilt när de sjunger Lipe Cvatu och Djurdjev dan. När publiken sjunger med i texten, när de för full hals sjunger: ”Ravna ti je Jugoslavija”. Jag blir yr och rusig. Det är som en rening för själen, som om allt som har hänt från 1990 och framåt blir genomskinligare och genomskinligare. Medan det som var innan blir skarpare och skarpare. När de sjunger för mig och jag ser det lyckliga publikhavet blir jag lugnare, fylls med framtidshopp.

Jag läser kommentarerna, nu senast konstaterade jag att nationalisterna har börjat få ge vika för nostalgikerna. En kommentar fastnar i hjärtat på mig, får mina ögon att tåras: ”Jag minns inte Jugoslavien. Mina föräldrar har berättat för mig att det var fantastiskt, vi levde tillsammans i sämja, serber och kroater. Jag har inte trott på dem men nu när jag ser publiken i Zagreb sjunga med är det nästan så att jag börjar tro på dem.” Jag får känslan av att det är en ung kvinna som har skrivit kommentaren.

Åh vad jag minns mitt Jugoslavien. Jag minns mitt Jugoslavien. Jag minns, jag minns, jag älskar att minnas.

Jag minns varenda detalj från sommarlovsdagarna på sjuttiotalet.

Fortsättning följer. (utdrag ur Sverige, juggarna och jag)

Snart bröllopsdag

Imorgon firar vi bröllopsdag och jag vill därför ta tillfället i akt att hylla dig, min man.

Alltså, this is for you my darling beloved!
🙂

Min man, som är min jämlike. Som aldrig har hjälpt mig med hemmasysslorna, utan delat dem med mig.
Min man som har tagit ansvar för våra barn lika mycket som jag. Hämtat och lämnat. Lämnat och hämtat. Skjutsat barnen till otaliga matcher. Gått upp tidiga lördagar. Betydligt oftare än jag har.

Min man, som är stadig som ett svenskt furugolv när det blåser. Och vissa perioder har det blåst rejält.

Som när alla krig pågick i forna Jugoslavien och jag ibland var så förtvivlad och uppgiven att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. När jag både ville och inte ville se på nyheterna. Då tittade min man åt mig, berättade varsamt.

Och när frustrationen ville ut fortsatte att stötta och uppmuntra mig. Som tog hand om barnen alla kvällar när jag skrev på mitt manus som sedan blev min bok.

Imorgon för tjugoett år sen gifte vi oss i Stockholms stadshus. Jag, höggravid i en djupröd, vitprickig mammaklänning. Du, i svart smoking med matchande lika djupröd fluga.

Tack för alla år hittills, hoppas vi får minst lika många till älskade mannen min!

 

Kommer vi någonsin försonas?

Hemma på mitt ICA jobbar flera kvinnor som kommer från forna Jugoslavien. Jag har hört dem prata sinsemellan. Jag är tämligen övertygad om att de vet att även jag har mina rötter i samma mylla. Vid ett tillfälle när min moster var på besök i huvudstaden var vi på ICA och handlade. Moster pratade serbiska med mig och vi var i en av kvinnornas kassa. Jag tittade förstulet på kassörskan för att försöka utröna hur hon reagerade men hon hade pokerface. Givetvis är jag nyfiken på dem, vill veta deras historia, gissar att de kom hit på 90-talet.

Samma kassörska har sen en tid tillbaka börjat småprata med mig. Ni vet, på det där sättet man gör med någon man har träffat regelbundet ett tag. Igenkännande och trevligt. Avslappnat. Jag gillar henne jättemycket, hon är hjälpsam och har alltid ett leende på läpparna.

Imorgon tänker jag ta mod till mig och fråga henne, på bosniska/serbiska/kroatiska, varifrån i forna Jugoslavien hon kommer.

Ta mod till dig kanske du tänker, varför ska du ta mod till dig? Därför att jag inte har den blekaste aning om vilken etnisk grupp hon tillhör. Vet inte om hon inte gillar mig, för att jag tillhör ”fel” folkgrupp. Inte för att det är så att tillståndet är statiskt, absolut inte, jag har vänner i alla grupperingar. Men jag vet aldrig och därför är jag alltid försiktigt trevande. Lagom svenskt försynt.

Fortfarande har vi inte försonats. Kommer vi någonsin att göra det? Vill alla försonas? Jag vill men jag vet aldrig när jag träffar någon från de övriga grupperna, dvs kroater, bosnienmuslimer eller kosovoalbaner om de ska hysa agg mot mig för att jag är serbiska. Jag vet aldrig om jag ska få bära kollektiv skuld för det serber gjorde mot de andra folkgrupperna. Hittills har jag aldrig fått göra det och det känns bra i hjärtat.

Men trots det får vi fortfarande i Sverige idag inte diskutera serbiska offer i krigen. Försöker någon nyansera bilden av krigen, utan att förminska det som hände, bara tillföra något, ja då kallas de genast för historierevisionister. Jag undrar varför?

Men eftersom hon är så trevlig ska jag våga fråga var hon kommer ifrån och våga berätta var jag kommer ifrån. Precis som jag vågade fråga den gången när jag åkte taxi från Malmö flygplats.

Vassego, ett utdrag ur min bok:

Kapitel 24

September 2005

 

Taxin är förbeställd och taxichauffören står och väntar på mig. I handen håller han en vit skylt som det står Snövit Janson på.

   ”Snövit Janson” har räddat mig många gånger, ”Snövit Janson” gör att jag kan gömma mig för flyktingar från gamla Jugoslavien. Om jag öppnar munnen och börjar bryta på småländska slås alla eventuella tvivel bort, nej jag är inte en av dem, jag är någon annan, kanske en riktig svenska.

   Jag ser att han är från mitt gamla land, det är en av mina dolda talanger, att känna igen en före detta jugge på långt håll. Jag får det bekräftat när jag sätter mig i den skinnklädda svarta Volvon. Hans namn lyser med svarta bokstäver på taxilegitimationen, han är muslim och pratar svenska med bosnisk brytning.

Genast börjar jag tänka.

 ”Hur gammal kan han vara. Kom han hit före eller efter 1995. Hatar han sådana som mig? Tänk om han kommer från Srebrenica. Nej, det kan han inte göra, då hade han varit död. Har sådana som jag mördat någon i hans familj? Har han mördat någon i min familj? Vågar jag berätta var jag kommer ifrån? Har han suttit i koncentrationsläger?”

   Tankarna och hjärtat skenar medan vi åker in mot Malmö. Den tickande regelbundenheten i taxametern lugnar mig. Vi börjar småprata om Stockholm och Malmö och om hur olika långt hösten har framskridit i de två städerna.

   Som om ingenting har hänt.

   Jag sneglar på honom och försöker få ett grepp om hur han är som människa. Tar mod och ett djupt andetag till mig. Vet att jag inte kan låta bli.

   – Var kommer du ifrån?

   – Jag kommer från Bosnien. Han tittar på vägen. Inbillade jag mig att han ökade farten en aning?

   Jag låter tystnaden lägga sig mellan oss, tittar länge och noga ut över den leriga Skåneåkern. Som om jag vore intresserad av den.

   – Jag är född i Belgrad.

Sen tar jag sats och orden kulsprutas ut.

   – Men jag har bott i Sverige i nästan hela mitt liv. Jag var bara en liten flicka när jag kom hit med mina föräldrar. Jag var bara fyra år.

   Jag talar urskuldande. För att han ska förstå, absolut förstå. På en gång. Att jag inte deltog. Att jag inte var där. Att jag är svensk egentligen. Snövit Janson. Att jag är på hans sida.

   Och i nästa stund växlar skammen om till skulden. Den som föraktar mig för att jag är feg, för att jag ställer mig på fiendens sida. För att jag inte står upp för alla serber som blev mördade i Bosnien.

   Taxichauffören säger inget. Mjukt växlar han ner till tvåans växel och svänger höger. Han ser snäll ut. Jag känner ett förrädiskt lugn.

   Nu måste jag fråga. Jag andas snabbt.

   – Hatar du mig?

   – Nej. Han talar lågt, försiktigt, verkar treva efter de rätta orden fast vi talar på vårt gamla språk. Så stannar han bilen framför hotellet och tittar på mig för första gången. Jag blir generad. Generad över att vi måste prata om detta.

   – Nej, säger han igen. Lite högre. Vi har alla skuld till det som hände i Jugoslavien tycker jag.

   Jag blir lättad, glad. Han hjälper mig med att ta fram resväskan ur bakluckan. Tänker att han har nog inte förlorat någon nära släkting det är därför han kan säga så. För jag vet att min skuld är större än hans.

 

Krigets olidliga meningslöshet

För ett tag sen träffade jag en kroatisk man genom bekantas bekanta. Han kom till Sverige efter de senaste krigen i vårt forna gemensamma land.

Min journalisthjärna går igång, jag har tusen frågor. Kan inte låta bli att fråga. Måste fråga.
Berättelserna är hårresande, brottsstycken ur ett kaos, ett helvete som jag knappt förstår ens intellektuellt.  Och nej, de handlar inte om att han dödar. De handlar om några soldaters medmänsklighet mitt i ett elände. Men hur det ändå inte hjälper.
Därför att döden och propagandan kommer emellan. Därför att döden och propagandan är de största vinnarna alla kategorier i ett krig. Och döden och propagandan livnär sig på rädsla.

Jag tänker på hur ung han var.

Jag tänker på min son, min underbara fina son som precis börjat sitt vuxenliv. Jag tänker om någon hade bestämt att han skulle vara soldat, istället för att i en sorglös semestertillvaro åka runt i Asien i några månader, direkt efter gymnasiet. Om någon skulle bestämma att hans nittonåriga liv inte var värt mer än en kula.

Mannen fortsätter berätta, det är som om jag har tryckt på en inre knapp. Jag funderar över om vi lyssnar tillräckligt på pojkarnas berättelser, de unga männens. De som blir inkastade och har att välja mellan att fly eller fäkta. Väljer de att fäktas riskerar de att dö. Väljer de att fly riskerar de att ställas inför krigsrätt och sedan dö. På ett nesligt sätt.

Alternativet till att vara hjälte är att vara feg.

Det som dröjer sig kvar hos mig är hans sista mening. Han säger att när kroaterna, som kom från Bosna och Hercegovina tog de tvångsförflyttade serbernas plats, blev han varse att han hade mer gemensamt med sina gamla grannar, än med de nya.

Jag uppfylls av stilla tomhet och begrundar hur allting stundom kan verka fullständigt innehållslöst.

Mitt jugoslaviska hjärta

Jag fick via en vän på Twitter förfrågan om vad min bok handlar om. Även om jag är utbildad copywriter kan jag inte beskriva handlingen med 140 tecken, eller snarare, jag vill inte.

Sverige, juggarna och jag handlar om att växa upp i den småländska myllan med ett jugoslaviskt hjärta. Om att komma till främmande land som fyraåring och inte förstå vad de andra barnen i sandlådan säger. Men att lära sig ett nytt språk och så småningom erövra det och byta modersmål. Den handlar om att växa upp och bli ett med sina två kulturella identiteter, vara trygg i dem. Om att bli välkomnad av svenskar i Sverige.
Sverige, juggarna och jag handlar om att få vara juggosvenska i tjugonio år.

Plötsligt en vacker dag. Fast den var inte särskilt vacker och den tenderade till att bre ut sig och bli till alldeles för många dagar. Gick Jugoslavien sönder. Det blev krig och vansinne utbröt. Människor flydde, dog. Blev skjutna, satta i läger. Nationalismen frodades, vädjade till människor. Vi mot dem.

Och jag fick inte vara juggosvenska längre.

Att å ena sidan sitta och se detta vidriga scenario på första parkett via teve och tidningar och ha släktingar i såväl Serbien, Kroatien, Bosnien och Makedonien var förlamande. Det var fullständigt absurt. Och sakta, sakta började jag skämmas över mitt ursprung, över vad vi jugoslaver gjorde mot varandra. Ett tag ville jag inte berätta var jag kom ifrån och var glad att min småländska dialekt räddade mig. Samtidigt slapp jag delta. Därför kände jag också skuld över att slippa vara mitt i kriget, ungefär som en del som överlever katastrofer säger att de känner.

Sverige, juggarna och jag är ingen politisk bok med förklaringar eller teorier om varför krigen startade, om vem som är skyldig. Däremot ser jag inte bara den ena nationalistiska sidan, utan alla. Vad jag försöker göra är att ge en inblick i hur jag påverkades som människa av krigsutvecklingen i mitt gamla hemland. Och även ge en inblick i hur jag påverkades av hur samtiden beskrev utvecklingen i mitt gamla land och hur människorna i landet skildrades. Och om hur det kändes att tillhöra det folkslaget som blev demoniserade av media, serberna. Om att gå från partisanhjältinna till etnisk rensare.

Ett nytt te är fött

Det har varit en sisådär dag. En varkeneller-dag.

Kvällen avrundas med mindfulness och det är sent när jag tar tunnelbanan hem från Gamla stan. Hemma slinker jag in på ICA för att köpa lite yoghurt och frukt. Ett nytt te tittar uppfordrande på mig från hyllan mittemot mjölken. Det utlovar chokladsmak och chili.

Jag faller för frestelsen och snart doftar det ljuvligt i mitt kök. Sippandes på detta beroendeframkallande chokladte kollar jag nyheterna på webben.

Läser om Ralia och Sahiba, två kvinnor på flykt från Syrien. Ralia flydde med sin två dagar gamla bebis i famnen. Sahida, när hon var gravid i nionde månaden. Hon födde sitt barn ensam i ett främmande land, i ett flyktingläger. Snart kommer vintern och kylan.

Översvämmas av tacksamhet över mina sisådär- och varkeneller-dagar. Och av sorg över att kvinnor tvingas föda sina barn långt hemifrån i kalla läger.